Tre i var hand

Torsdag kväll, 13 januari.

Myggnätsförgiftningen blev bra under natten, men eftersom jag satt upp nät i flickornas rum idag, har jag känt av det även i kväll. Inte alls lika illa som igår dock, eftersom jag var mer försiktig. Flera av pojkarna sa att det kliade på kroppen av nätet, så de där giftet är inte att leka med, en det blir nog bättre nu när de har hängt uppe ett tag.

Idag har jag slagit två rekord; tre barn i varje hand och tre i knät! De är så underbart söta och goa. Men det märks också på många sätt på dem att de har den bakgrund de har. De är alltid snabba när det finns möjligthet att få något. Om de ser att jag bär sopor till sopgropen, så går de genast dit och kollar om jag slängt något som de vill ha. De är på sin vakt och ständig beredda att försvara sig och sina ägodelar. Men de är också väldigt omtänksamma och bryr sig mycket om varandra. De vet ju att enda möjligheten att klara sig när det är riktigt illa ställt, är att hålla ihop.

Mina barn, Kenuthia, Peris och Kurio, är fantastiskt starkt knutna och tillgivna till varandra. Det betyder inte att de inte tjäbblar och retas som syskon gör, men de har en djup omtanke och samhörighet som känns så stark att den nästan går att skära i. I kväll satt Kurio som vanligt i mitt knä, när det var dags för pojkarna att gå till sitt hus och flickorna till sitt och vips var Kenuthia där och tog honom i handen. Det märks att de har hållit ihop och tagit hand om varandra under svåra förhållanden. Det verkar ha gjort dem starka. Visserligen är de oerhört kontaktsökande alla tre, men de har också en självkänsla och ett självförtroende som inte går av för hackor. De är musikaliska, sjunger jättebra och är helt fantastiska på att dansa. Kenuthia står oftast vid trumman och tar upp sången på afrikanskt vis.

Jag tror inte jag skrev vad det var för mat i går. Till lunch var det för omväxlings skull ris och bara lite bönor. Till middag var det majsmos och kikärtor och bönor. Idag var det blandade bönor till lunch och blandade bönor med vitlök till middag. Att min mage inte säger något är ett mysterium.

Här finns inget kranvatten, men brunnsvattnet smakar helt okej. Jag dricker det som det är och har inte haft några bekymmer av det.

I går behövde min telefon laddas, vilket inte är det lättaste när det inte finns elekticitet. Nu är det så märkligt att hos alla grannarna finns det. Därför brukar lärarna gå över dit och be att få ladda sina telefoner. Min togs dit igår, tidigt på eftermiddagen, men när kvällen kom fick jag veta att det varit så mycket strömavbrott så den hade inte laddats, utan jag skulle få den på morgonen i stället. Det fick jag också.

Som vanligt avslutades dagen med sång och dans. Nu ska jag sova.