Alla dessa känslor som inte går att beskriva

Fredag kväll, 14 januari.

I morse följde jag med Susan som är förskollärare här, hem till en kvinna som hade en massa kläder och skor att skänka till barnen. Fader Chris som är präst i den katolska kyrkan här, skjutsade oss. Sedan sorterade jag kläderna; pojk- och flickkläder för sig och i olika storlekar.

Skoldagen slutade med en samling i matsalen med gott fika som socialarbetaren Agneta hade bakat för att fira att jag är här. Både lärare och elever tackade mig flera gånger och talade om hur mycket det betyder för dem att jag är här. De önskade att jag skulle stanna, men blev glada när jag lovade att komma tillbaka och då vill de att mina barn ska följa. Det kändes och känns helt ofattbart att få höra allt de ville säga. Jag är så fruktansvärt tacksam för att jag fått uppleva det jag gjort under de här dagarna. Det handlar om yttre saker som att känna att jag fått vara med och fixa några små förbättringar för barnen, om fantastiska uppleverlser av musik och dans, om vänskap och tillgivenhet, om att få distans till det egna livet genom att så nära se hur kargt livet är för dessa barn, trots att de har de så oerhört mycket bättre än de hade innan, och så om den djupa kärleken till mina nya barn som vuxit fram under dagarna. De är så vackra och talangfulla, sociala och trevliga och dessutom är de riktiga överlevare, med ett starkt självförtroende. Det känns så himla fint och ofattbart att just jag har fått bli deras fadder.

Efter middagen spelade, sjöng och dansade de för mig som vanligt. I morgon kommer tre nya trummor som jag har köpt till skolan, så i morgon, min sista kväll här, får jag höra dem spela på dem.

För att övegå till något mera jordnära, så kan jag meddela att när man lever så här och ser hur saker och ting går till och fungerar, så ter sig hål-i-golvet-toaletten snart som ett överlägset alternativ, ur hygiensynpunkt sett. Hade det funnits toaletter med ring här, så hade jag inte velat gå på dem efter några dagar, det är ett som är säkert. Nu vet jag ju hur städning, eller snarare icke-städning, går till här.

I morgon ska jag träffa Fader Chris och komma överens om hur det ska gå till rent praktiskt med barnens försörjning. Det känns bra att ta det genom honom, för dels känner han barnen eftersom han var inblandad när de hittades och togs hit, dels är han oberoende av barnhemmet och kan se till att de pengar jag skickar verkligen kommer till dem, och inte går till andra utgifter. Och om/när de ska vidare härifrån kan han fortfarande vara min kontakt.