Onsdag kväll, 12 januari.
Som jag befarade ville rektorn att jag skulle ta den äldsta klassen idag igen, men jag sa att jag tycker det är svårt att ha dem en hel dag helt oplanerat. I stället fick jag sätta upp myggnät över barnens sängar, något som borde ha gjorts för länge sedan - och uppenbarligen har näten funnits ett tag. Det känns bra att ha fått göra något som faktiskt innebär en förbättring för dem.
Jag började i pojkarnas hus, och när några av dem kom dit på första rasten, blev de så glada! De kan visa en tacksamhet som man inte brukar möta bland andra barn. De tackar och tackar och säger God bless you, om och om igen, för att de är så glada för att de får något.
Det är våningssängar och enda sättet att fästa näten för översängarna, var att knyta upp dem med snören runt takbjälkarna under plåttaket. Jag frågade en av killarna om han trodde att det finns någon stege här. Ja visst, svarade han och vips stod han uppe på en av sängarna och nådde till taket. Sedan hjälpte de mig på lunchrasten också med att sätta upp näten på översängarna.
I kväll stängde de äldre ute de yngre från matsalen efter middagen och ville dansa och sjunga själva för mig. I en av sångerna sjöng de "Elisabet Karibu" (Välkommen) och bjöd upp mig på dansgolvet. Det är så underbart roligt att vara med dessa barn!
Killen som spelar trumma, Kinuthia som är 13 år, hade hört en stund innan maten att jag ska åka hem på söndag och han pratade till mig på kiswahili och en av tjejerna översatte. Egentligen hade han kunnat ta det på engelska själv, men det blev liksom högtidligare på det här sättet. Han började med att säga att alla barnan tackar mig för att jag har kommit hit till Baraka za Ibrahim och att de är så glada för att jag ville besöka dem. Och så önskade han att jag ska stanna hos dem och aldrig fara härifrån. Men om jag ändå måste åka på söndag så kommer han att gråta. Och så var han så glad för att han inte skulle behöva slåss mot myggen mer, och så slutade han med God bless you. Snacka om att man kan bli rörd för mindre.Sedan sjöng alla barnen "God bless you" fast på kiswahili och gjorde en rörelse mot mig med händerna. Det var så fint.
Jag har blivit särskilt förtjust i tre barn. Det är Kinuthia, 13-åringen med trummorna, en flicka som heter Peris och är 10 år och en liten krabat, Kurio, som är 5. Jag har fallit särskilt för dem utan att kunna förklara varför, och de tre är också väldigt förtjusta i mig. Kurio kommer ofta och vill sitta i mitt knä. Idag föste han till och med undan en annan kille från en stol med motiveringen att jag måste få sitta, fast egentligen var det bara att sitta hos mig han ville.
I alla fall; i eftermiddag förstod jag att de tre är syskon! Vilket märkligt sammanträffande. De har varit här i cirka 1½ år. Då hade de levt tillsammans på gatan sedan pappan dog och mamman lämnade dem. Hon lever fortfarande, men tar inte hand om barnen. De har släktingar som inte bor långt härifrån, men det är aldrig någon av dem som kommer hit eller hör av sig. Inte ens på julen är det någon av släktingarna som bryr sig om barnen.
En förklaring till rubriken är kanske på sin plats. Myggnät är ju impregnerade med insektsmedel. När jag hade satt upp en 12-13 sycken kände jag hur det kliade och hettade alldeles förskräckligt i ansiktet. Jag gick och tog en allergitablett, men det blev inte bättre av den. Antagligen har jag fått en massa impregnering mot huden, även på armarna som också kliar och sticker. Det känns fortfarande inte bra, trots tvätt och smorsel. Nu står mitt sista hopp till att sömn ska ta bort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar