Tisdag kväll, 11 januari.
Det skulle som sagt vara väckning halv 7 och frukost 7. Jag steg upp i god tid för att hinna göra mig klart innan den toalettrusning som jag trodde skulle bli vid halv 7. Döm om min förvåning när jag kommer ut på gården och får se flera av barnen i full färd med att hinka upp vatten för morgonens behov. En stund senare var de i full färd med att våttorka klassrummen och att städa toaletterna och en del andra uttrymen. Efter det var det dags för frukost.
Det visade sig dock att personalen åt först klockan 8 inne i lärarrummet/expeditionen. Frukosten bestod av en mugg majsgröt, riktigt gott faktiskt.
Efter maten kom första chocken: rektorn, eller huvudläraren som han egentligen kallas eftersom han har en egen klass förutom de administrativa uppgifterna, tyckte att jag skulle ta första lektionen i hans klass och ha engelska. Jag försökte säga att jag kanske skulle sitta med och lyssna först, och det verkade han hålla med om, tills lektionen skulle börja. Då följde han mig till klassrummet och berättade för eleverna att de hade mig idag... Jag hade hunnit bläddra lite i engelskboken, som det bara finns två exemplar av, och sen var det bara att improvisera.
Till nästa lektion tyckte han att jag kunde fortsätta ha dem så att han fick göra annat. Då visade jag dem var Sverige ligger på kartan och pratade lite om det. Sedan lärde jag dem några ord svenska och de lärde mig lite kiswahili. Plötsligt knackade det på dörren och rekorn kom in och sa att han skulle åka iväg på ett tjänsteärende och inte visste om han skulle hinna tillbaka innan dagen var slut. Det gjorde han inte. Snacka om att improvisera. Inga böcker, inget schema, ingen aning om vad de kunde och dessutom viss språkförbistring. Nåväl, det gick någorlunda och sista lektionen lät jag dem ha idrott och spela fotboll samt rocka med rockringar. Jag hoppas verkligen att han inte har tänkt göra på samma sätt resten av veckan, för det räcker aldrig min fantasi till...
Efter skolans slut hade de inga särskilda arbetsuppgifter, men flera "badade" det vill säga, tvättade sig och sina småsyskon i en tvättbalja med vatten och efter det en del av sina kläder i samma vatten. Jag passade på att tvätta håret och delar av mig själv eftersom de gjorde i ordning hett vatten åt mig.
Resten av eftermiddagen satt jag med två av de små barnen i knät och två tätt intill, alternativ gick omkring med två i vardera hand. De är helt underbart söta och har ett väldigt kontaktbehov. De som haft det lindrigast i livet har kunnat bo hos någon anhörig sedan föräldrarna dog. Vad många av de andra har utsatts för, vet de kanske inte ens själva, men det är många trauman i dessa små liv.
Socialarbetaren ställde sig och strök mig över håret, flätade det och önskade att hon hade sådant mjukt hår. Jag sa att jag skulle vilja ha hennes, men då sa hon att det är som stålull; "när vi klipper oss kan vi använda håret till att rengöra vad som helst med".
Masila kom med pickupen full i frukt i kväll. Jag gav henne pengarna. Hon kommer att använda dem till mat, för det är den största och viktigaste utgiften, och dessutom har de det just nu svårt att få pengarna att räcka till, för de har nyss förlorat en stor privat donator. Hon blev väldigt glad och tacksam för pengarna som kommer att räcka till både ris och bönor till båda barnhemmen.
På tal om bönor: klockan 11 fick vi majsgröt igen och klockan 1 var det dags för lunch. Det blev majsmos och bönor. Till middag var det samma sak + det gröna som jag fick igår kväll. Jag har nu förstått att det är en spenatliknande växt som de plockar här på gården och kokar. Det är inte speciellt gott, men säkert nyttigt. Innan middagen fick jag ännu en mugg gröt, välsockrad denna gång och i kväll kom de med två chipata, majsmos och det gröna. Ärligt talat så är det sällan man ser folk äta så mycket som de gör här! Åtminstone de vuxna; barnen äter mindre tror jag.
Efter maten ville de dansa och sjunga för mig igen. Jag vet att jag skrev det igår, men när de dansar och sjunger sprudlar de verkligen av en livsglädje som jag inte tror jag upplevt någonsin förut. De ville också att jag skulle upp på golvet och fridansa till trumsolo tillsammans med den av killarna som är kung på dansgolvet. Stel som en hässjestör är väl bästa beskrivningen på mig i jämförelse med de här barnen som har dansen i blodet, men bjuda på mig själv kan jag ju och en sak är säker; aldrig förr har jag fått så mycket applåder och stående ovationer.
En sak som är självklar för alla här, är att barnen ska "passa upp" de vuxna. Barnen diskar efter de vuxna, hämtar dricksvatten, plockar upp saker, går och hämtar grejer, bär bort grejer och så vidare och så vidare. De vuxna ber eller säger hela tiden åt barnen att göra saker åt dem. Jag gör ju inte det, men barnen ser till att göra allting för mig ändå.
I kväll kom det åtta nya barn till barnhemmet. De är föräldralösa masajbarn från den delen av landet där de bor. De kom till Nairobi i går kväll och bodde på det andra barnhemmet i natt, tills de kom hit idag. De åkte tillsammans med frukten på pickup-flaket. De blir väl mottagna av både barn och personal, men ser vettskrämda ut. Jag satt och funderade på om de tycker det är fruktansvärt eller underbart att komma hit. Allt är ju nytt och okänt och säkert väldigt konstigt på många sätt, men kanske är det mycket, mycket bättre än det de lämnat.
Behoven här är enormt stora. Jag ska skriva mer om det senare under veckan, när jag sett mer. Funderar mycket över på vilka sätt jag ska göra något för barnen i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar