Idag när jag lägger in detta är det onsdag den 19 januari och jag är i Sverige sedan två dagar. En stor del av mitt hjärta blev kvar på Barika za Ibrahim Children Centre i Kamulu (som är en liten by utanför Nairobi), vilket kommer att framgå av de dagboksanteckningar som jag skrev varje kväll. Det finns ingen el på barnhemmet och följdaktligen inte internet, så nu lägger jag ut allt på en gång. Det kommer bilder också, när jag har sorterat dem och valt ut några.
En del av det jag skrivit är mer personligt än jag brukar skriva i bloggen. Hela veckan var så full av intryck och känslor, samt stora oväntade händelser. Därför får det personliga finnas kvar. Kanske kan det förmedla något av hur berörd jag blev av barnen och de vuxna som arbetar där.
Vilken dag! Det är måndag kväll den 10 januari och jag är absolut fullproppad med intryck.
Masila kom och hämtade mig med en pickup vid halv tio-tiden. Vi lastade in alla säckarna med kläder och andra grejer som lämnats kvar till barnhemmet. I sätet som var tvåsitsigt satt jag sedan mellan henne och hennes chaufför. De var snälla och körde till friidrottsförbundets kontor, trots att det var en omväg. Jag hade ett ärende dit nämligen, och det resulterade i att jag fick prata både med högste förbundschefen och förbundssekreteraren. Det tog förskräckligt lång tid, men till slut fick jag mitt ärende fixat.
På vägen till barnhemmet som ligger utanför Nairobi, stannade vi på en liten servering där de på kenyansk vis serverar nygrillad get och majsmos. Innan vi fick maten kom de med vatten i en tillbringare, tvål och en bunke så att vi fick tvätta händerna i rinnande vatten. Sedan var det bara att sätta igång och äta med fingrarna. Det var jättegott!
Så småningom kom vi fram, lagom till skoldagens slut. Husen är nya och fina. Flickorna bor i ett hus och pojkarna i ett. De äldre barnen i ett gemensamt rum och de yngre i ett. Det är 10-12 barn i varje rum. De har en säng och en låda för sina grejer. I flickornas hus bor också en socialarbetare och en husmor i var sitt rum. Och så har jag ett eget rum i det huset. I pojkarnas hus bor ett ungt par vilkas funktion jag inte riktigt har fattat ännu. Två kvinnliga lärare bor också här, i var sitt rum som ligger i anslutning till matsalen, som är ett eget hus. Det finns sex klassrum i en egen huslänga. Ett kök med tillhörande förråd i ett hus, och en kokplats över öppen eld, för den stora grytan, i ett plåtskjul. Det finns också ett hus för pojkarnas toaletter och ett för flickornas. Det finns ingen dusch, men ett rum med avlopp dit man kan ta med sig vatten i en hink, och tvätta sig med. Jag har också fått en blå plastbalja på rummet som jag får vatten i, om jag vill tvätta mig. Vattnet tar man upp från en brunn, mitt på gården. Alla hus är byggda i en fyrkant runt brunnen. Gården är ganska stor, det mesta är lek- och umgängesyta, men de odlar också lite majs på gården och något annat som jag ännu inte vet vad det är.
Här går 60 barn i skola. De flesta av dem kommer från Kibera och bor också här. De yngsta är fyra år och de äldsta är 17. De är fördelade i fem klasser och det finns en lärare för varje klass. Några av skolbarnen bor i närheten. Så gott som alla som bor här är föräldralösa. Några har en förälder som inte tar hand om dem, oftast på grund av missbruk.
När vi kom idag var skoldagen nästan slut. Alla kom ut från sina klassrum och hälsade på mig, de flesta nyfikna och oblyga. Efter en stunds lek samlade rektorn dem på gården för att säga några avslutningsord för dagen, bland annat påminna dem om vilka arbetsuppgifter de hade just idag. Sedan satte de i gång med dem, det var klädtvätt och städning av sovrummen som var dagens uppgift.
Under tiden sorterade jag och lärarna kläderna som vi kommit med från Rosa Bussfolket och sedan delade de ut dem till barnen. Det var fantastiskt att se hur glada de blev för kläder som i vissa fall var flera nummer för stora. De små barnen fick mjuksidjur som de sedan bar på hela kvällen. Några fick skor, några fick handdukar, lakan och kuddar. Efter en stund kom två av de större pojkarna och ville att jag skulle komma och titta på deras sängar. De hade bäddat så fint med de otvättade påslakanen och kuddarna från mina reskamrater och var jättestolta och glada.
Några av barnen satte igång att koka grytan till middagen. Jag hade hela tiden barn omkring mig som ville visa olika saker, sjunga för mig eller sitta och prata. Några visade mig hur de vevar upp vatten från brunnen och sedan var det dags att äta. Middagen var kikärtor och bönor. Jag fick alldeles för mycket på tallriken och gruvade mig lite för att måsta lämna, men det visade sig inte vara något problem; flera av barnen delade glatt på det jag inte orkade.
När vi hade ätit hade det blivit mörkt och fotogenlamporna hade tänts. Det finns lysrör, strömbrytare och eluttag här, men ingen ström. Då frågade en av flickorna som jag skulle vilja höra en sång. Det ville jag naturligtvis och sedan fick jag vara med om en av de mest fantastiska kvällarna i hela mitt liv! Barnen sjöng och dansade. Någon trumma har de inte, men de drog fram en tom plasttunna som används för att fylla upp med vatten, och spelade på den med handen och en petflaska. Försök föreställa dig mig sittande på en träbänk med två av de minsta barnen i knät, och i fotogenlampans sken se och höra barnen sjunga, dansa och spela, klädda i sina "nya" kläder som de fått från Rosa Bussfolket. De har en livsglädje som det inte finns ord för. Sången höll på ända tills socialarbetaren tyckte att jag skulle gå till mitt rum så att barnen kunde lägga sig!
Nu sitter jag här på min säng och skriver. Så länge datorn har batteri kan jag använda den, sedan får det bli penna och papper. När jag hade suttit en stund knackade det på dörren och en av de äldre flickorna kom in med en tallrik majsmos och något grönt som jag inte vet vad det är. Jag trodde att jag skulle få träna mig i att äta lite här, men så verkar det inte bli.
Barnen har tystnat, men de vuxna pratar fortfarande. Det finns inget innertak på huset utan bara väggar mellan rummen, så det hörs väldigt tydligt och det förvånar mig att barnen somnat, eller åtminstone blivit tysta.
Klockan är halv 10. Halv 7 är det väckning och sedan grötfrukost. Efter det ska jag prata med rektorn om vad jag ska göra här under veckan. Det kommer att bli mycket intressant, roligt och spännande, det är ett som är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar