På väg mot Sverige

Nu sitter jag på flygplatsen i Addis Adeba där jag mellanlandat och väntar på avgången till Stockholm. Jag åkte från barnhemmet vid tre-tiden och allt gick smärtfriltt på flygplatsen i Nairobi, men avskedet idag var så sorgligt, så sorgligt.

Innan dess var vi i kyrkan och det var en upplevelse utöver det vanliga. Barnen och de flesta av personalen går till den katolska kyrkan i byn. Jag har varit på mässa i katolska kyrkor förr och vet hur fruktansvärt tråkiga de är. Tråkigt är dock det sista man kan säga om den här mässan. Man sjöng, dansade och klappade i händerna mest hela tiden. Man skrattade högt och hälsade på varandra flera gånger. Det var roligt, fantastiskt och mycket rörande.

Eftermiddagen gick till ett par samtal och att hinna vara med barnen in i det sista. Jag saknar dem nu så det gör ont i hela kroppen. Särskilt mina barn förståss, men även alla de andra och inte minst stämningen där. Hur något så monotont och enahanda kan vara så roligt och livfullt är en gåta. Hur barn som varit med om så fruktansvärda saker som dessa barn, kan vara så glada är en ännu större gåta. Därmed inte sagt att allt är smärtfritt. De har många trauman inom sig och det märks emellanåt på olika sätt.

En sak som skiljer synen på barn i Sverige och barn där, är den tilltro och tillit som man ger dem där. Jag förvånades flera gångar över i vilken utsträckning man litar på barnen. Man litar på att de klarar en massa saker som svenska barn aldrig ens skulle få prova, som att ta upp vatten ur en djup brunn och gå över stora vägen själva. Man litar också på att de är ärliga och tar ansvar för en massa saker, på ett helt annat sätt än man gör i Sverige.

Jag kommer att lägga in bilder från barncentrat när jag har gått igenom dem. Jag har hur många underbara bilder som helst. Ja, det blir ju bilder från resten av resan också. Sedan kommer mitt liv att gå ut på att åka tillbaka så snart som möjligt. Jag längtar efter mina stora barn i Sverige och efter mina små barn i Kenya. Livet är fantastiskt!