Genom Zambia

Tisdag morgon, 14 decemberNär vi äntligen, efter en lång dag i bussen, kom fram til campingplatsen i Lusaka i går kväll, gjorde några av oss ett improviserat Luciatåg med pannlampor i händerna. Det var sista kvällen för 14 av reskamraterna och jag kände mig ganska ledsen för att Marie och Henrik åker hem idag. Jag har blivit fäst vid dem och några andra på ett sätt som jag inte brukar bli i vanliga fall. Antagligen beror det på att ingenting är som vanligt. Man äter inte som vanligt, sover inte som vanligt, gör inte vanliga saker, umgås inte som vanligt och så vidare och så vidare. Allt är speciellt på en sådan här resa.
I alla fall så bor både Marie och Henrik i Göteborg, så dit lär jag åka någon gång i den framtid som känns som om den inte finns, det vill säga när resan är slut. All "leva här och nu" har fått en ny dimension under den här resan. Kanske blir det det viktigaste jag lärt mig.

För några dagar sedan kom också nio nya resenärer som håller på att finna sin plats i gruppen. Gruppdynamik är intressant som sagt, och mycket mer påtagligt i en sådan här situation än annars.

Att bussdagen i går blev så lång berodde inte bara på att vi hade en lång väg att åka utan också på att det tog nästan fyra timmar att komma över gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Det berodde förvisso bara delvis på gränspolisen, men de kan verkligen konsten att göra det som borde vara enkelt omständigt.

Det zambiska landskapet som vi körde genom var prunkande grönt och väldigt vackert. Landsbygdsbyarna avlöste varandra och emellanåt körde vi igenom små samhällen där människorna samlades vid de små butikerna och den lokala marknaden. Många transporterar saker; på huvudet, på överlastade cyklar eller i en vagn bakom en åsna eller oxe. Det är vanligt att man är barfota. Antingen går man i afrikansk slowmotion eller så springer man. Någon mellanväxel verkar inte existera.
Idag blir det att göra Lusaka innan vi tar farväl av dem som åker hem.
Onsdag morgonDet blev bara ett par timmar i ett modernt shoppingcenter i Lusaka igår. Jenny som ör matansvarig skulle handla, så vi tittade i butiker och åt under tiden. Jag var i en skivaffär och bad att få lyssna på några skivor med traditionell zambisk musik. Köpte en med mycket trummor. Jag har förresten provspelat olika trummor flera gånger under resan, och ska köpa en (liten) innan jag pker hem, men det måste bli mot slutet eftersom det inte finns mycket plats i bussen för en massa grejer.

Efter det hade vi valmöjligheten att stanna i stan eller följa med till flygplatsen och lämna av dem som åkte hem. Jag kände att jag ville göra det senare. Lena och jag funderade lite på om vi skulkle ta en taxi tillbaka till stan sedan, men bestämde oss för en lugn eftermiddag på campingplatsen i stället. Jag tvättade och fixade med lite annat.

Några undrade i kommentarer hur jag hinner smälta allt. Jag hade faktiskt överhuvudtaget inte funderat på det innan jag läste frågan. Inte en enda gång har jag känt att jag inte "hinner med", trots alla intryck. Antagligen finns det flera förklaringar till det, men två saker som jag tror har betydelse är dels att det faktiskt finns en hel del "egen" tid när ingenting speciellt händer. Före och efter måltiderna när matlaget har fullt upp, hinner man kontemplera om man vill det. På morgonen är jag alltid uppe bland de första och på kvällen nästan alltid bland de sista. Det ger också tid till lugn och ro. När vi åker buss kan man luta sig bak och blunda. Det är korta stunder åt gången, men man tar liksom automatiskt vara på dem.
Det andra som antagligen gör att man inte blir utmattad av alla intryck, tror jag kan vara det fenomen som jag skrev om tidigare; att man lever så hundraprocentigt här och nu. Intrycken störs inte av funderingar på annat. Kanske faller de på plats direkt då.
Idag kör vi vidare genom Zambia. På campingen igår fanns det skorpioner som var nästan en och en halv decimeter stora. Sådant fungerar perfekt som inkontinenshjälpmedel. Man blir helt enkelt inte kissnödig på natten när man vet att om man blir det, måste man gå till toan i mörkret.

Vi kör österut. Landskapet här är kuperat och bördigt. Vid de små landsordsbosättningarna ser man många människor som arbetar med jorden och det växer många olika slags fruktträd överallt. Varje dag äter vi färska meloner, ananas, papaya, guava och mycket annat..