Idag besökte vi skolan och barnhemmet i Kibera. Det är svårt att beskriva upplevelsen. Smutsen och misären i slumområdet är värre än man föreställer sig. Familjerna är stora och i många fall lever bara en eller ingen av föräldrarna. Barn måste ta föräldraansvar för sina småsyskon.
Att gå in genom grindarna till den karga, jordiga skolgården med de enkla klassrummen och logementen är som att komma in i en oas. Barnen har en fristad där. De får vara barn, får vara glada, får lära sig saker.
Besöket där är nog det som har berört mig mest under hela resan. När vi hade gått runt och tittat spelade, sjöng och dansade eleverna för oss. Först en blåsorkester och sedan traditionell dans och sång. Sedan berättade lärarna och föreståndarinnan om verksamheten.
Jag lägger in några bilder, fast det känns som om inte ens bilderna kan förmedla vad det betydde att vara där.
De flesta husen är byggda av de material man kan få tag i; lera, kodynga, bräder, plåt, papp, plast.
Några barn framför sitt hem.
Många barn måste ta föräldraansvar för sina yngre syskon eftersom föräldrarna är döda.
Den enkla skolgården är som en oas i slummen.
Klassrummen är enkla och på lektionerna kan det vara mer än 50 barn i varje klass.
Köket där skolmaten tillagas. Varje dag serveras bönor och majs.
Drygt 40 av de 500 eleverna är föräldralösa och har inte heller någon anhörig som de kan bo hos. De bor på skolan i enkla logement. I var sin låda har de alla sina ägodelar.
En grupp flickor dansade traditionella danser för oss.
Musiken stod två av killarna för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar