Ensam i bussen

Det är söndag kväll och jag sitter ensam i bussen och har förberett mig för att sova. Ska bara skriva lite mer så här sista dagen på Rosa Bussarna-resan. Har hängt upp tre pannlampor på hyllan ovanför mig, så jag har bra mysbelysning.

Det är knappt två månader sedan vi startade på Kapstadens flygplats. Sedan dess har vi åkt 930 mil i bussen + kanske ytterligare 100 i minibussar och jeepar. Det är långt, och ändå har vi bara kört igenom en bråkdel av Afrika och väldigt lite av de länder vi varit i också. Länderna är väldigt stora. Man luras av kartbilden eftersom man inte kan föreställa sig hur mycket bredare jorden är här, än på de breddgrader som Sverige ligger.

Upplevelserna har varit många och fantastiska. Att resa så här, tätt samman i en stor grupp under enkla, ibland rent primitiva förhållanden, är en upplevelse och viktig erfarenhet i sig.

Allt har inte varit som jag föreställde mig. Naturupplevelserna har varit större och mer fantastiska än jag trodde. Norrbotten är sannerligen inte den sista vildmarken på jorden. Så här mycket vildmark och orörda vidder har jag aldrig förr sett. Kulturmötena har varit intressanta och lärorika, men mycket färre än jag hade trott och hoppats på. I en sådan här stor grupp är man ovillkorligen en turist och blir bemött som en sådan. Det sociala livet i gruppen har varit mycket större än jag trode det skulle vara. Det har ofta handlat om att umgås som grupp.

De afrikanska städerna är moderna och högutvecklade. Trafiken är ofta ett enda kaos. Där det inte luktar avgaser, luktar det rök; alltid bränner någon något. Ofta sopor.

Ja nu sitter jag ensam i bussen och ska snart sova. André och Magnus som ska åka vidare om någon dag på en annan RB-resa sover i Bull. Anna och Petter som ska resa vidare på egen hand i några veckor, har hyrt en stuga här på campingen. Även personalen sover i stugor.

Det är tomt och tyst här. Inga grejer, inga människor. Konstigt nog känns det inte konstigt. Men tidigare i kväll när jag satt i restaurangen, så kändes det jättetomt utan alla vänner. Men i morgon börjar nästa del av resan och på något sätt känns det helt naturligt.

Min förkylning går upp och ner. Jag är less, det är 13:de dagen jag är sjuk, även om jag inte varit dålig hela tiden. Jag är som sagt less, och vill vara frisk när jag kommer till barnen, så idag gick jag in på ett apotek och frågade efter penecillin. Sådant är receptfritt här, men inte så jättebilligt. Jag fick ett preparat som man ska ta en tablett i tre dagar. Jag har tagit en i kväll och tyckte för en stund sedan att jag redan blivit bättre! Jag ska rapportera om hur det går med den saken också, så småningom. Men nu ska jag sova. Ensam i bussen.